Bryggsegling
Halli Hallå! (Jag har börjat säga precis som David Batras karaktär i Kvarteret skatan, och när folk inte känner igen det tror dom att jag är vagt utvecklingsstörd. Jag hoppas jag får det ur hjärnan snart.)
Jag har varit lite off här eftersom jag varit ute och seglat, eller snarare legat i hamn med Martins familj. Jag börjar apropå det faktiskt lessna på att ha semester, nu har jag haft det i fem veckor och nu vill jag tillbaka in i den tuffa vardagen igen.
Iaf så seglade vi till en liten ö på fredagen utanför Galtström som hetter Lill- Lubban där vi tillbringade natten. Det tog fem timmar att komma dit med båten, en resa som tar 45 min med bil. Det gäller att inte ha bråttom på sjön, så mycket kan jag säga iaf.
Sen skulle vi börja segla tillbaka till Alnön på lördagen och till Vindhem för att ha nära hem på söndagen. Men det blåste på havet, mycket. Dels var det mulet så havet blir alldeles grått och såg ut att med nöje vilja sluka min påpälsade flytvästförsedda kropp, och så var vågorna höga, inte så himla höga men nog för att jag skulle bli helt otroligt rädd och orolig och nästan börja grina.
Jag förstår för övrigt inte varför jag vill grina jämt, eller gör det, jag grinade aldrig när jag var i mellanåldern, typ mellan och högstadiet. Och nu blir jag skrämd och rädd för såna banala saker som karuseller och vågor.
Så vi bestämde att vi skulle åka in i Skatans hamn och övernatta där. Jag blev så lättad så jag började mumla, tack och lov, halleluja, prisad vare gud. Jag lät antagligen som en Helge Fossmo på crack.
Jag kysste marken när vi kom fram, det verkade inte mer än rätt eftersom jag längtat så otroligt efter den! Jag tycker verkligen om stabila saker som land, det ligger där det ligger. Hav och luft med båtar och flygplan är förhållande jag inte tycker om att befinna mig i.
Så vi spelade kort, yatzy, läste och grillade. Riktigt mysigt!
Idag skulle Martin och hans pappa segla hem båten, medan jag och mamman fick åka hem med martins farföräldrar i en stabil volkswagen som rullar på vägar som finns på stabilt land.
Jag har varit lite off här eftersom jag varit ute och seglat, eller snarare legat i hamn med Martins familj. Jag börjar apropå det faktiskt lessna på att ha semester, nu har jag haft det i fem veckor och nu vill jag tillbaka in i den tuffa vardagen igen.
Iaf så seglade vi till en liten ö på fredagen utanför Galtström som hetter Lill- Lubban där vi tillbringade natten. Det tog fem timmar att komma dit med båten, en resa som tar 45 min med bil. Det gäller att inte ha bråttom på sjön, så mycket kan jag säga iaf.
Sen skulle vi börja segla tillbaka till Alnön på lördagen och till Vindhem för att ha nära hem på söndagen. Men det blåste på havet, mycket. Dels var det mulet så havet blir alldeles grått och såg ut att med nöje vilja sluka min påpälsade flytvästförsedda kropp, och så var vågorna höga, inte så himla höga men nog för att jag skulle bli helt otroligt rädd och orolig och nästan börja grina.
Jag förstår för övrigt inte varför jag vill grina jämt, eller gör det, jag grinade aldrig när jag var i mellanåldern, typ mellan och högstadiet. Och nu blir jag skrämd och rädd för såna banala saker som karuseller och vågor.
Så vi bestämde att vi skulle åka in i Skatans hamn och övernatta där. Jag blev så lättad så jag började mumla, tack och lov, halleluja, prisad vare gud. Jag lät antagligen som en Helge Fossmo på crack.
Jag kysste marken när vi kom fram, det verkade inte mer än rätt eftersom jag längtat så otroligt efter den! Jag tycker verkligen om stabila saker som land, det ligger där det ligger. Hav och luft med båtar och flygplan är förhållande jag inte tycker om att befinna mig i.
Så vi spelade kort, yatzy, läste och grillade. Riktigt mysigt!
Idag skulle Martin och hans pappa segla hem båten, medan jag och mamman fick åka hem med martins farföräldrar i en stabil volkswagen som rullar på vägar som finns på stabilt land.
Kommentarer
Trackback
