Frohl

Martin har en motorcykel. Han har just köpt en ny, en gul, cool sak. För er som är intresserade av motorcyklar så är det en BMW r1100s, och det vet jag endast för att det står på ena sidan. Någon annan info om hästkrafter och liter på motorn kan jag således inte.

Vi brukar åka så ofta vi kan, typ småturer till Bergafjärden och Lörudden. Martin har ett jättefint skinnställ som han har på sig, så han ser sådär lagom farlig och cool ut. Jag brukar låna ett tygställ (typ täckjacka och täckbyxor) med inbyggda skydd så jag ser ut som Michelingubbens tjockare bror.

Men jag är ingen motorcykelbrutta egentligen, jag åker inte för att jag ska göra nån sen ungdomsrevolt eller för att jag har dödslängtan eller för att jag vill leva on the edge. Jag tycker bara det är kul!

Dock är jag jag ju ganska orolig och nervös av mig, och trots att jag litar på Martin till 101%, så sitter jag ändå och tänker tankar som; aj vad ont det skulle göra att krascha in i den där lyktstolpen, det där diket ser inte skönt att landa i, vad smärtsamt det skulle vara för ryggen att krascha i bilen bakoms vindruta.


Enda nackdelen är att man kan aldrig åka med visiret uppfällt för det är så otroligt mycket kryp och flygfän som kraschar (gud, nu har jag använt det ordet tre gånger, nåt i mitt undermedvetna förknippar motorcykelåkande med krasch!) in i visiret, det är alltid världens kletigaste äckligaste inälvsrester och blod när man kommer hem. Groose!

En gång var jag lite övermodig och fällde ner visiret försent så jag fick jag in ett bi innanför hjälmen som var därinne och kröp. Fy fan, vad rädd jag var, så jag knackade panikslaget på Martin så han gjorde världens stopp och jag av med hjälmen fort som faen! Tack och lov gick det bra.
Det hamnar helt klart på topplistan bland det värsta jag varit med om.