Frohl

Jag är visst lite rädd för duvor. På psykologi B på gymnasiet fick se en film om en tjej som var livrädd för duvor, men blev botad av en pedagogisk man med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi). Ha, tänkte jag. Tönt! Jag håller nu på att bli den tönt-tjejen. 

När det är duvor på en trottoar går jag alltid på utsidan för jag vill inte bli fångad mellan väggen och duvorna för jag vill göra det så svårt som möjligt för dom att attackera mig och picka upp mig på väggen. (Föreställ er som Jesus på korset.)

Ser jag duvor på ett torg så tar jag små snabba steg förbi (föreställ er hoppsasteg) förbi så att dom inte ska hinna picka mina vader blodiga.

Igår satt jag på balkongen och läste. En meter knappt från balkongen finns ett träd. Det satt en duva i trädet. Jag har aldrig sett en duva i ett träd nångång, men nu när jag väl gjorde det, klart det jäkla trädet skulle vara bredvid min balkong.

Duvan kollar på mig från trädet och den rör sig, slår med vingarna och låter så jag kan inte koncentrera mig. Jag bara tänker att den kommer att flyga på mig där jag sitter och sen in genom den öppna balkongdörren, kalla på sina duvkompisar och jag kommer jaga dom runt i lägenheten i desperata försök att få ut dom tills jag slutligen ger upp och blir till en hög av sönderpickad människa som Martin upptäcker när han kommer från skolan.

Så jag går in. Jag och min fantasi skrämde slag på mig själv så jag var tvungen att gå in. Bort från duvan och dess djävulska planer.
Jag är inte längre rädd för duvor. Jag har utvecklat en fobi. Hej, jag heter Frida, jag har fobi för duvor. Hjälp mig KBT man!